Beccinam

Jag har haft en sådan otur den senaste tiden att det nästan börjar bli fjantigt! Inte för att jag ska klaga, i övrigt har jag fantastisk tur med nästan precis allt. Men världssjälen kände väl att det var dags för mig att känna av verkligheten en smula.

Mitt halvljus gick sönder för miljonte gången och eftersom jag jobbar lite mer just nu (dels för att spara ihop lite extra pengar inför jul, renoveringar och allt jag vill göra med och för hundarna, dels för att Sara + pappa skämde upp mig en massa med sitt prat om ekonomi och framtid) så fanns det ingen tid mån-fre  veckan som det hände för att fixa till det. Men, bra på att spela hjälplös som jag är (i alla fall på telefon) fick jag en verkstadskille till att hjälpa mig att byta lamporna på lördagen. Så de byttes och betalades. Och jag blev pank. *Snyft*

Så tidigt under söndags morgonen när jag skulle köra en kort runda fungerar inte lamporna igen!!! Eftersom vi skulle fira mamsen på kvällen ordnade jag med att Bella skulle hämta mig i Lund vid tåget och en massa annat krångel uppstod. Men! När jag skulle köra bort till affären för att handla fika till mina finfina gäster som kom några timmar i söndags (och även tog med sig två kaniner, wuhu!) så fungerade lamporna igen. Hurra! Allt blev plötsligt så mycket lättare.

Så mot kvällen sätter jag i min fd pålitliga bil och kör iväg med kurs Sövde. I höjd med Höör blir allt mörkt. Inga halvljuslampor. Aaaaaa!

Jag hade lika långt ner till Sövde som hem så jag fortsatte på min redan anlagda kurs. Men oj vad jag hatade varenda mötande bil som var tvungen att köra just där och retas med sina, vackra, fungerande halvljuslampor! Jag var oerhört avundsjuk.

Mamma och jag bytte i alla fall bil sen när jag skulle köra hem. Så hon skulle ta och få mina lampor bytta i måndags (då jag, såklart, jobbade). Men, måndagseftermiddagen gav mig detta glädjande budskap: punktering på min bil! Förmodligen har jag kört på något när jag parkerade bilen hos mamma, men det känns himla orättvist!

Nu har jag i alla fall halvljus och nytt däck på bilen. Mamma kom upp med min vackra, silver springare och den var både nystädad och ny dammsugen. Vilken grej!

Det känns som om jag om dagarna upplever de värsta känslosvallen. Från överlycklig till otroligt olycklig. Små saker får mig totalt ur balans och allt känns totalt hopplöst: ett förfluget ord, ett konstigt beteende, en fråga. I nästa stund händer något som får allt att bli bättre. Mycket bättre. Fantastiskt bra. Man borde skydda sig själv mer mot sådant som man vet bara kan sluta på ett sätt men vem orkar vara så tråkig? Hindra sig själv från att leva, lära, leka och uppleva? Man kanske vinner en timme utan smärta, men förlorar ett minne. Svårt.

Jag önskar att allt var så lätt som förut. Så enket, rent och oskyldigt. Nja, inte oskyldigt. I alla fall inte jag. Men att det var nytt. Man kan alltid önska att allt inte hade blivit så svårt, så vuxet och så förödande opålitligt!

Nu har jag skrivit precis ett sådant där depp-inlägg som jag själv finner så stort nöje i att göra mig lustig över. Rätt åt mig!