Beccinam

Igår var jag och Clark hos Angelica i Blentarp. Anglayzors Kennel hade nämligen en inplanerad kennel-träff som jag bestämde mig för att vi två galningar skulle våldgästa. Men efter att ha jobbat som en toka och inte sovit bra alls under veckan så försvov jag mig. Det visade sig sen att Angelica hade väntat på oss två innan hon påbörjade träningen. Är hon inte underbar?

Vi började dagen med att träna ögonkontakt, stilla sittande och att hoppa på kommando. Även om jag och Clark båda två var en smula distraherade (jag av mina tankar och Clark av alla miljarders,miljoner hanhundsdofter) så lyckades vi ta oss igenom en del av övningarna utan att skämma ut oss totalt. I alla fall så intala vi oss det. Ja ja, vad man inte visar har ingen ont av... eller hur var det nu?

Det blev i alla fall en mycket trevlig träff med minst sagt intressant folk och en hel drös underbara hundar (oooooh Goooooliath... sötaste av alla såklart). Jag hoppas det blir fler huskyträffar snart. Vi borde ha ett rullande schema! Jag kan ha en träff i hundrastgården, mitt andra hem.

Efter besöket hos Angla. o co. så tog vi en tur till Sövde. Där fick vi träffa mamma, bror, mormor och moster. Och Clark fick träffa en massa katter. Mormor bjöd på kinamat. Clark åt katt. Nästan.

Här kommer en text, skriven av mig, flummig som bara den. Men det finns ett djup, även om det kanske bara är jag som kan se det. Men om du inte gillar "hjärta-smärta-finna-ro-och-djup"-texter, läs inte vidare ;-)

Tre månader.

Tre månader till studenten. Långt.

Tre månader till jul. Långt.

Tre månader till semester. Långt.

Tre månader.

Tre månader som singel. Kort.

Tre månader på nya jobbet. Kort.

Tre månader av det nya livet. Kort.

Förändring kan komma snabbt och det kan ta år. För mig tog det både och. Jag var väl förberedd, men samtidigt blev jag oroligt överraskad.

Jag hade trott att jag skulle gråta mycket mer. Men som Carrie säger någonstans i SatC så kanske man bara får ett visst antal tårar per kärlek. Och mina var förmodligen sedan länge redan rest-noterade. Kanske.

Det är mycket som har förändrats. Jag börjar bli mig själv igen men samtidigt börjar jag bli någon annan. Jag pysslar, och tycker att det är kul att pyssla (?). Jag städar, och jag lider inte (??). Jag bestämmer mig för saker, och genomför dem(???). Vem är detta? För inte är det jag i alla fall. Inte det jag som jag var mitt rätta åtminstone.

Men vad vet jag? Kanske jag hade tagit tag i mitt kaotiska sinne redan när jag var 19 och blivit en mer ordnings-gillande kvinna om saker varit annorlunda. Men, fördröjning kan vara bra det också.

Jag ångrar ingenting. Det finns så många fina minnen, glädjestunder och kärlek att se tillbaks på. Och hundarna! De hade inte funnits i mitt liv om jag inte gjort de val jag gjort, levt som jag gjort, älskat som jag gjort. Så tack för det och försvinn inte. Lova mig det.

Vilket liv är inte fyllt med viss del smärta? Hur ska man annars kunna uppleva ren lycka? Jag är så glad, så glad att jag gjort de val jag gjort. Samtidigt är jag nöjd med att vara själv. Hitta en grund, en styrka och finna ro.

Jag vill tacka Dig för allt du gett mig. Du vet varför.

Jag vet inte alls vem jag är längre för den här veckan har det utförs så många icke-Rebecca saker. Veckan började med att jag städade. Inte bara lite enkel städning utan det var damsugning, moppning, våttorkning av alla ytor, putsning av skåpluckor, toalettstädning och en massa annat. Jag har tvättat undan nästan all tvätt. Jobbigt bara att jag inte har någonstans att göra av det. Men det får jag lösa.

Men! Det tar inte slut där för under veckans gång har jag även hunnit med att "lulllull"a till sovrummet med en hel massa fint som jag hittade i källaren och helt hade glömt existerade. Och som ett sista plusplus så fixade jag till en garderob i sovrummet, någonting som jag inte har haft sen Arlöv.

I'm so happy. Men sjuk. Blä.

Se så fint det blev!



Bilder på mig som 1-åring. Tagna av min far.

Så snabbt roliga saker kan vara över. Fridha och jag åkte till huvudstaden fredags eftermiddag och var hemma igen lördags kväll. Med 11 timmars total bilkörning på schemat så borde det bli en riktigt dryg resan. Men vips så var vi i sthlm, vips så hade vi hittat hotellet, sovit, ätit frukost, vips så var hundarna ställda och slutligen vips så var vi hemma igen. Hur gick detta till?

I en fullproppade bil med fyra hundar, packning, två töser och julmusik/Mamma Mia så for vi upp (enigt hastighetsbegränsningarna förstås!) till Stockholm. Vi stannade några gånger och lät hundarna vara naturligt knäppa över att få markera in helt nya områden! Och det blev Burger King och annat gott. Mums!

Hotellet hittade vi efter endast en enda felkörning, som visade sig vara exakt samma felkörning jag gjort alla gånger jag kört i Stockholm! Underligt.

Hotel Västberga har de underbaraste sängarna i hela Sverige! Wow. Jag ville knappt sova utan bara ligga och halvslumra och njuta över hur skönt det var. Men sov gjorde jag, vaknade och åt frukost!

Själva utställnignen gick mycket bra. För en gångs skull lyckades jag stänga av all nervositet och bara koncentrera mig på Marco och att få honom att framstå i ett bra ljus. Och det gick vägen med ett CK. Tror det hade att göra med att min "luckycharm"-Mia kom och hejade på oss under tävlingen. Clark blev proffs-handlad av Jouni till ett välförtjänt andra CK. I Göteborg ska jag nog ta hand om lillkillen själv dock. Måste ju ta alla chanser till träning nu. Låt dem bara snälla, snälla behålla pälsen till efter den 6 Januari 2009!

Både Marco och Clark blev oplacerade i bästa hane klassen men det gör såklart ingenting. Sötnosar.

Hemresan gick på ett litet kick, förutom att någon glömde att tanka trots att lampan lös. Men genom att köra i 45 km i timmen och med hjälp av farthållaren lyckades vi ta oss till närmaste mack. Precis. Vilken pärs!

Ack Fridha för mesta och bästa sällskapet i helgen!!!