Bedarra Bad Evil Wicked N Mean "Dean"

När jag och Tess var i Norge med Marco och plockade hem hans Norska Championat så hade jag ett intressant samtal tillsammans med Marjut. Lite så där halvspontant frågade hon om jag kunde tänkas vara intresserad av en röd, mycket lovande liten han valp. Hon har ju ett visst hum om min starka förkärlek till de galna, röda huskysarna. Överraskad som jag var lät jag frågan gro ett tag, en-två minuter eller så. Sedan bestämde vi att en liten förbi-titt på vägen hem från Norge i alla fall inte kunde skada. Eller hur…

 

Trots att Vlad (som den lilla puppysen då hette pga sina underbara huggtänder) var precis lika underbar som alla andra husky-valpar från Bedarra så var det ändå ett läge att fundera över hur jag vill att "framtiden" skulle se ut. Det har känts ett bra tag som om jag antingen var tvungen att gå framåt eller backa när det gäller hundarna: Antingen så drar jag ner på utställnings farande och hundinvesterandet eller så utökar jag det. Så det var absolut en stor fråga. För med undantag från sången så eliminerar hundarna pretty much alla andra chanser till några stora hobbies.

 

Men, utan att väl egentligen överraska speciellt många, så valde jag att gå framåt. Wuhu! Så jag får helt enkelt lägga min konståkningskarriär på hyllan och avsluta mina virknings-cirklar (eller hur…).

 

Så, efter lite utdragna förhandlingar, prutande och mindre hot (och jag kan inte säga att det inte förekom vissa personliga påhopp från MRC’s ordförande) har nu Bedarra BAD Evil Wicked N Mean, till vardags kallad Dean, införlivats i min näst-största-husky-flocken-i-Bjärnum-flock.

 

Happy happy happy!

 

Lite smått orolig måste jag ju erkänna att jag är: När jag köpte Marco så marknadsfördes han som en snäll kille men att han kunde vara lite besvärlig eftersom han trots allt var en röd pojke. Oki, tänkte jag, en lite större utmaning efter Adam kunde ju vara kul. Marco var ett monster. Ett fullfjädrat(fullpälsat?), viljestarkt, bångstyrigt monster. Men ok: även alldeles underbar. Efter Marco kändes det ju jätte fint att Clark då utlovades vara snäll och lugn som en Cocker Spaniel och att de valparna var de lugnaste som någonsin födds på slott Bedarra. Lugn? Lugn?? LUGN?? Från första ögonblicket Clark och mina blickar möttes var även han ett monster.

 

Vad är det då jag är orolig över? Dean omtalas inte som snäll… Dean omtalas inte som lugn… Dean benämns redan som ett monster INNAN jag hunnit influera honom. Bjärnum: Be afraid, be very, very afraid… Hihi!



Kommentarer
Postat av: Anna

Hej



Vad söt han var! :)

2010-03-03 @ 17:46:55
URL: http://www.namizo.se
Postat av: Lisette

hahaha, skrattar lika mycket varje gång jag läser din underbara blogg. Tja som min man sa, så får vi nog leta nytt hus utanför bjärnum om det nu ska flytta in ett monster till. Jag tror att alla de gamla invånarna i denna något trötta lilla by undrar var alla vargarna kommer ifrån. För 7.5 år sedan flyttade det in 1 st svart/guld/vit liten husky tik och sedan har det exploderat med huskies i hela byn. Speciellt några monsterhundar hos dig som bara är helt...tja helt...helt underbara. Love them all!!! hihi Pussar och kramar från den fortfarande största flocken huskies i bjärnum

2010-03-05 @ 20:28:03
URL: http://www.abbaboos.se
Postat av: Marianne

Vilka rara vovvar du har! Jag kan bara inte fatta att du hinner med allt. Vi är glada att ha dig i kören igen! Vi ses!

2010-03-06 @ 17:59:22
Postat av: inger o maya

grattis till utökningen.

förstår PRECIS vad du menar! Espens avkommor tycks ha koppling till bats =D, Maya kallas ibland för "batwoman"! men hon är alldeles, alldeles underbar!!! love her. han är väldigt lik Maya-tösen. inger

2010-03-10 @ 19:56:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0