Rörigt liv - Lovelly

Fy tusan vilket rörigt liv jag har. Jag har absolut ingenting emot det men det är otroligt!

För bara 1 år sedan kände jag mig förtvivlad över hur mitt liv kunde vara där det var. Hur kunde jag ha blivit den jag var? Det fanns absolut inget bra där alls förutom att jag i teorin inte var ensam. I praktiken: not so much!

Och nu! Nu kan jag köra av vägen, skada ryggen och stressa halv ihjäl mig för att få alla nöjda och glada och ändå vara förbaskat nöjd med hur mitt liv är. Otroligt eller hur?

Dagens outfit: Mysbyxor med turkosa grodor, ängavingar och röda huggtänder.

Dagens ordspråk: Skapa inga rosor om du inte gillar gurkor

Dagens djur: Hyaeninae Crocuta crocuta

En sak till...
Ibland önskar man att man kunde varna personer. Varna för att göra om samma misstag som man själv gjort. Behövt genomgå samma smärta, ängslan och plåga. Något som man inte önskar åt någon. Ingen. Är det inte hemskt när man vill varna men att det inte går? Att det är lönlöst? Stackare...


Känslomässigt flumm

Här kommer en text, skriven av mig, flummig som bara den. Men det finns ett djup, även om det kanske bara är jag som kan se det. Men om du inte gillar "hjärta-smärta-finna-ro-och-djup"-texter, läs inte vidare ;-)


Tre månader.

Tre månader till studenten. Långt.

Tre månader till jul. Långt.

Tre månader till semester. Långt.

Tre månader.

Tre månader som singel. Kort.

Tre månader på nya jobbet. Kort.

Tre månader av det nya livet. Kort.


Förändring kan komma snabbt och det kan ta år. För mig tog det både och. Jag var väl förberedd, men samtidigt blev jag oroligt överraskad.


Jag hade trott att jag skulle gråta mycket mer. Men som Carrie säger någonstans i SatC så kanske man bara får ett visst antal tårar per kärlek. Och mina var förmodligen sedan länge redan rest-noterade. Kanske.


Det är mycket som har förändrats. Jag börjar bli mig själv igen men samtidigt börjar jag bli någon annan. Jag pysslar, och tycker att det är kul att pyssla (?). Jag städar, och jag lider inte (??). Jag bestämmer mig för saker, och genomför dem(???). Vem är detta? För inte är det jag i alla fall. Inte det jag som jag var mitt rätta åtminstone.


Men vad vet jag? Kanske jag hade tagit tag i mitt kaotiska sinne redan när jag var 19 och blivit en mer ordnings-gillande kvinna om saker varit annorlunda. Men, fördröjning kan vara bra det också.


Jag ångrar ingenting. Det finns så många fina minnen, glädjestunder och kärlek att se tillbaks på. Och hundarna! De hade inte funnits i mitt liv om jag inte gjort de val jag gjort, levt som jag gjort, älskat som jag gjort. Så tack för det och försvinn inte. Lova mig det.


Vilket liv är inte fyllt med viss del smärta? Hur ska man annars kunna uppleva ren lycka? Jag är så glad, så glad att jag gjort de val jag gjort. Samtidigt är jag nöjd med att vara själv. Hitta en grund, en styrka och finna ro.


Jag vill tacka Dig för allt du gett mig. Du vet varför.


Release me - Underligt?

Release me
Release my body
I know it's wrong
So why am I with you now
I say release me
'Cause I'm not able to
Convince myself
That I'm better off without you



Yeah, it's perfectly clear
That love's not what you need
I tell you I don't care
But I don't want to
Anything that you say
I hear myself agree
And I don't recognize
What i've turned into

I don't know why I want you so
'Cause I don't need the heart break
I don't know what addictive hold
You have on me I can't shake
No, I'm not in control
So let me go

Release me
Release my body
I know it's wrong
So why do I keep coming back
I say release me
'Cause I'm not able to
Convince myself
That I'm better off without you

I could sleep by myself
I would burn me alive
Find me somebody else
But I don't want to
Try to leave out the love
That goes againt the grain
But I can rationalize it
If I have to

I don't know why I want you so
'Cause I don't need the heart break
I don't know what addictive hold
You have on me I can't shake
No, I'm not in control
So let me go

Release me
Release my body
I know it's wrong
So why do I keep coming back
I say release me
'Cause I'm not able to
Convince myself
That I'm better off without you

Trååååkigt

Det känns som om jag om dagarna upplever de värsta känslosvallen. Från överlycklig till otroligt olycklig. Små saker får mig totalt ur balans och allt känns totalt hopplöst: ett förfluget ord, ett konstigt beteende, en fråga. I nästa stund händer något som får allt att bli bättre. Mycket bättre. Fantastiskt bra. Man borde skydda sig själv mer mot sådant som man vet bara kan sluta på ett sätt men vem orkar vara så tråkig? Hindra sig själv från att leva, lära, leka och uppleva? Man kanske vinner en timme utan smärta, men förlorar ett minne. Svårt.



Jag önskar att allt var så lätt som förut. Så enket, rent och oskyldigt. Nja, inte oskyldigt. I alla fall inte jag. Men att det var nytt. Man kan alltid önska att allt inte hade blivit så svårt, så vuxet och så förödande opålitligt!


Nu har jag skrivit precis ett sådant där depp-inlägg som jag själv finner så stort nöje i att göra mig lustig över. Rätt åt mig!


Älskar, älskar, älskar!!!


Underbara Reba och Kelly



I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself cause my heart so much misery
I will not break the way you did
You fell so hard
I've learned the hard way, to never let it get that far

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

I lose my way
And it's not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

I watched you die
I heard you cry
Every night in your sleep
I was so young
You should have known better than to lean on me
You never thought of anyone else
You just saw your pain
And now I cry
In the middle of the night
For the same damn thing

Because of you
I never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I tried my hardest just to forget everything
Because of you
I don't know how to let anyone else in
Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Because of you
Because of you

Pain

Not all scars show, not all wounds heal
Sometimes you can't always see
The pain someone feels

Faith means believing in advance what will only make sense in reverse

Duffy



When I get to Warwick Avenue
meet me by the entrance of the tube
we can talk things over a little time
but promise me you won't stay by the light

When I get to Warwick Avenue
please drop the past and be true
don't think we're okay just because I'm here
you hurt me bad but I won't shed a tear

I'm leaving you for the last time baby
you think you're loving but you don't love me
and I've been confused outta' my mind lately
you think you're loving but I want to be free
Baby you hurt me

When I get to Warwick Avenue oh
we'll spend an hour but no more than two
Our only chance to speak once more
I showed you the answers now here's the door

When I get to Warwick Avenue
I'll tell you baby, that we're through

Cos' I'm leaving you for the last time baby
you think you're loving but you don't love me
and I've been confused outta my mind lately left
you think you're loving but you don't love me
I want to be free, baby you've hurt me.

All the days spent together, I wish for better
and I didn't want the train to come, now it's departed
I'm broken hearted, seems like we never started.
All those things here together, when I wished for better
And I didn't want the train to come

You think you're loving, but you don't love me
I want to be free.
Baby you've hurt me, you don't love me,
I want to be free, baby you hurt (heard) me.

Buffy

The hardest thing in this world is to live in it.
Be brave. Live.

Life's not a song. Life isn't bliss. Life is just this. It's living.
You'll get along. The pain that you feel. Only can heal by living.
You have to go on living.

Varför ska folk skriva bara för att skriva???

Om alla nu vill vara så vänliga och kolla vad den väldigt pinsamma anonyma personen har skrivit som kommentar till mitt tidigare blogg-inlägg. I det som jag talade om att jag har fått benhinneinflammation.

Helt plötsligt tror en människa som inte känner mig (hoppas jag för fy för...) att de kan uttala sig om att jag INTE har vad jag vet att jag har? Vad får man ut av något sådant. Först blev jag arg och irriterad, och sedan blev jag så full i skratt över att jag ens reagerat så på något så otroligt fjantig.

Hur patetisk måste man inte vara som skriver något sådant??? Hur kan någon tro att bara för att de är så duktiga som kan googla och kolla något så har de mer rätt än någon som faktiskt har erfarenhet i.e min syster!!!

För tusan, fixa en hobby eller något. Fixa ett liv!

Ha ha... hihi.

Att vara människa

Jag försöker verkligen så gott jag kan här hemma. Jag tar hand om hundarna, tar hand om oss, försöker ta hand om huset, skolan och det kyrkliga. Men tiden räcker inte till. Det spelar ingen roll om jag är igång hela dagen och jobbar på, det finns alltid någonting som jag inte hinner med. Och då blir det inte roligt... suck. Jag blir så otroligt less på att vara mig själv just då.

Men det känner väl de flesta. Att de ibland vill krypa ur sitt skinn och bli någon bättre, någon som hinner med, någon som kan göra tusen saker samtidigt, aldrig sova och samtidigt vara ständigt glad. Synd att jag inte är så bra. Synd jag aldrig hinner med saker. Det gör mig så ledsen sen när allt är skit.




Image courtesy of glitter-graphics.

Många tvivel, men ett är säkert!

Jag har en fin familjemedlem som anser att hundarna håller mig tillbaka för allt som jag kunde göra. Jag hade kunnat plugga utomlands (vilket jag ville när jag var 16-17), hade kunnat åka jorden runt på olika resor (vilket jag fortfarande kan... men något säger mig att det kommer vara hundresor) och haft en massa mer fritid. Och jag förstår alla dessa argument, men bara jag själv vet ju vad jag vill.

Och jag medger att det är ofta jag inte ens själv vet vad jag vill. Som med framtida jobb. Jag kommer nog aldrig bli 100 % säker på att jag väljer rätt. Jag har ju 2 fantastiska drömmar och en av dem måste ju bort *snyft*.

Det enda jag vet med 100 % säkerhet är att jag vill fylla så mycket tid av mitt liv med mina hundar. Jag vill ha fler hundar, jag vill utvecklas och se dem utvecklas. DET är det som jag är övertygad om och som ingen kan få mig att komma ifrån. Jag älskar den bana hundarna lett mig in på, de nöjen de ger mig och de vänner jag träffat genom dem. Det går aldrig att förklara med ord. Jag är bara så säker.

Så oroas inte för mig för jag är säker på mina val, i varje fall när det gäller vovvarna. Vi hade kunnat välja att ha 1 hund och bo i stan, jag kunde ha blivit ekonom och tjänat multum och sedan hamnat i Västra Hamnen. Men jag har valt något annat. Jag har valt hus på landet, lång utbildning, och 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7............ hundar. Och jag har aldrig varit lyckligare!

Världens bästa pappa!!!

image170

Min pappa är en stjärna!

Han ställer alltid upp när det behövs och finns alltid där för sina barn!

Tack för att du är du Pappa och grattis på Fars dag!!!

// Din äldsta dotter

Rebecca "Alyson Hannigan" O*

image165

Lika som bär eller hur?

image166

Hmm... I wish!

En dag ska jag verkligen ha allt det där som jag längtar efter.
Som jag önskar att jag hade.
En dag!

Image courtesy of BuffyGuide.com.

Tvivel

Efter en mycket utställningstät sommar så tror jag att jag, precis som Adam var lite trött på det, utan att erkänna det för mig själv. Det är väldigt roligt när man väl är där men jag har inte varit så upprymd innan själva utställningen. Men efter en ordentlig pause (mått med sommaren som jämförande (mått)stock) så märkte jag hur spänd och förväntansfull jag var inför valputställningen i nu i helgen (som jag tyvärr inte skrivit något om men jag har varit tvungen att prioritera bort bloggen ett tag för att hinna med lite annat också). Och hur upprymd jag är redan nu inför Växjö utställningen nästa helg. Inte minst för att jag ska få ställa älskade Adam igen. Det var länge sedan och det ska bli så himla kul.

Men i förra veckan hade jag faktiskt en sekund där jag tänkte att "nej, jag ger upp allt det här. Jag orkar inte med allt bakprat. Allt goda-råd-givande från folk som egentligen inte har mer kunskap (bara mer självbelåtenhet). Allt förvrängande. All feghet och all avundsamhet. (Men jag tycker inte att det är särskilt fel med avundsjuka. Bara för att man önskar att man har något som någon annan har, behöver faktiskt inte betyda att man inte vill att den andra också ska ha det. Varför måste allt vara logiskt för?). Jag var bara så trött...

Men varje gång det blir så så tänker jag på alla underbara människor jag mött genom precis samma sak... och jag vet att jag inte kommer att sluta. Det är bara för bra.

Ateism

Jag är mycket förtjust i min nyss båbörjade kursbok: Christianity, An Introduction - Alister E. McGrath. Den är mycket lättläst. Då menar jag inte språkmässigt utan den är så oerhört fängslande med alla idéer som den tar upp. Många saker som man själv har tänkt men inte kunnat formulera på ett vettigt sätt. Som detta:

"In the end, according to Pascal [ Blaise Pascal, 1623 - 1662 ], you cannot argue someone into the kingdom of God. The existance of God is not something that can be proved. Equally, it is not something that can be disproved. It is easy to overlook the fact that atheism is also a faith. An atheist belives that there is no God. This belief, however, is just as difficult to prove as the Christian belief that there is indeed a God."


Jag har en underbar vän...

Jag och Frida går mycket bra ihop. Inte bara det att vi har hundar av samma ras, vi har också en lång historia bakom oss. Vi har växt upp i samma lilla hemska och trångsynta kommun (sorry Angelica) och båda två upplevt de absolut värsta sidorna av skolan. Blärk. När vi väl träffades nu igen för snart 1 år sedan så var det som att börja en vänskap på en topp-nivå istället för att börja från grunden.

Vi har fantastiskt roligt tillsammans och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Med stöd av henne, och självklart andra underbara vänner, tog jag mig igenom det absolut värsta som hänt mig under mina 22 år i livet. Kan ärligt säga att jag inte hade klarat mig igenom det utan rara, smått förvirrade, Frida.

(Frida är nog dessutom den enda som får lov att röka på min balkong)

Igår när ovannämda brud var här på besök med sina hundar så var vi, för ovanlighetens skull, i hundrastgården. I ryggen hade vi en vacker solnedgång och... men... vad hände? Helt plötsligt  öppnade sig himlen och ton efter ton med regn damp ner över oss och hundarna. För att underdriva så var vi efter en rask språng march hem till mig en aning genomsura(fysiskt, inte humörmässigt)!

Men kul hade vi!!!


Så snabbt det kan gå

Yesterday, all my troubles seemed so faraway
Now it looks as though they're here to stay
Oh, I believe in yesterday

Yesterday, love was such an easy game to play
Now I need a place to hide away
Oh, I believe in yesterday

- Paul McCartney, 1965

Förlåtelse

Jag är verkligen inte långsint. Jag är arg i fem minuter sedan går det över. Så när jag är arg måste jag passa på att göra "saker" och sedan ångrar jag mig. Men jag antar att jag ska vara tacksam för att jag ahr så mycket förlåtelse inom mig. Det ska vara en god egenskap har jag hört.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest"


Fotsteg i sanden

Hej alla trogna läsare.
Jag har lite av en kris här på hemma plan och jag tror att det är bäst att jag inte skriver något, i alla fall inte personligt, på några dagar. Man vill inte skriva något man ångrar. Jag återvänder om några dagar.

One night a man had a dream. He dreamed he was walking along the beach with the Lord. Across the sky flashed scenes from his life. For each scene he noticed two sets of footprints in the sand; one belonged to him, and the other to the Lord

When the last scene of his life flashed before him, he looked back at the foorprints in the sand. He noticed that many times along the path of his life there was onlu one set of footprints. He also noticed that it happened at the very lowest and saddest times in his life

This really bothered him and he questioned the Lord about it. "Lord, you said that once I decided to follow you, you'd walk with me all the way. But I have noticed that during the most troublesome times in my life, there is only one set of footprints. I don't understand why when I needed you most you would leave me."

The Lord replied, "My precious, precious child, I love you and would never leave you. When you see only one set of footprints, it was then that I carried you."

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0