Sommarträff med vovvarna i Hovdala!
Pojken min är också helt slut och ligger och snarkar i sängen. (Vilar väl upp sig inför kvällen antar jag!)
Lägger upp några mycket fina bilder på mina söta vovvar från idag tagna av John Friberg (titta in där för ännu fler underbara bilder!).
Hässleholm Internationella - 2011
Viktor följde med på fredagen och hjälpte till en del. Fast vi fick lite klagmål om att vi betedde oss lite för “nykära” och att det verkade som om vi varit tillsammans en vecka och inte snart ett år.
Förlåt oss så mycket då! :-D
Nu blir det utställnings-fritt i nästan två månader men i juli så drar det igång igen. Hoppas att både Dean och Clark har hunnit få fin päls tills dess!!!
BIS-finalen vanns av en helt underbar Australian Shepherd (DK UCH DK V-10 FI V-10 Thornapple Mercury All Jacked Up) som utmärkte sig direkt när han sprang in i stora ringen.
Dagens BTW: 9 av 10 hundar i BIS-finalen var hanhundar. Intressant...
Att dra eller inte dra...
Btw för er söta som följer min lilla blogg så har ni säkert märkt att ibland kommer det massor av inlägg och ibland kommer det knappt några. Detta har mest av allt att göra med hur myckt jag har att göra i skolan. Skolan (och hundarna och älsklingen) måste alltid komma först. Där efter läggs tiden till träninge som måste göras för att få bukt med min hälsa. När tiden sen därefter räcker till så skriver jag så mycket bloggisar som det bara går... så ha tålamod med att det ibland är lite tyst ;-)
I söndags träffade jag en massa andra Siberian Husky ägare på en träff ihop dragen av fina Anna (Wuhu!). Det blev bus, drag, bad och tipsrunda i helt fantasitiskt väder!
Tyvärr blev lekstunden (vilken är den största anledningen till varför i alla fall jag åker till en sådan träff) väldigt kort och sedan blev det lite delat läger mellan vi-älskar-att-dra-med-våra-huskys-folk och vi-tycker-om-att-göra-helt-andra-saker-med-våra-huskys-som-är-precis-lika-viktiga-folk, men trots det blev det en trevlig träff.
Jag testade att köra kickbike igen med Clark och bekräftade min tidigare uppfattning om att det inte alls är något för mig. Att sitta på en cykel och ha en hund framför som drar för glatta livet tycker jag mycket men jag förstår inte varför jag ska “måsta” ge upp den tryggheten jag har på cykeln för att stå på en två eller tre hjuling. Nej, nej sådant kan andra roa sig med. (Men om någon känner för att använda mina hundar i drag är det bara att hojta till ;-) för de är betydligt modigare än matte. ) När jag fått upp kondisen lite mer och hösten kommer igen alt. lite svalare sommardagar så är planen att ta med en av vovvara ut på joggingrundorna ibland, något jag är övertygad om att i alla fall Dean kommer all älska!!! han fick dessutom bra betyg av Sara som drog med honom framför trehjulingen i söndags (Tack!) att han har ett himla fint steg. Min lille gosse.
Siberian Huskys som inte drar i fyrspann året om lever fullgoda liv de med... Faktiskt!
Sen vill jag bara lägga till: OM du har en aggresiv hund så släpp INTE in den “på prov” i en hundrastgård bland en massa andra hundar. Hur dum får man vara???
Malmö Internationella, 2011
Smått nervös var jag eftersom Dean varit livrädd för precis allting den senaste tiden men det gick hur bra som helst. Ok kanske inte 100% toppen bra för allting var livsfarligt precis när vi kom dit och lite läskigt var det när domaren skulle kolla att Dean verkligen var en pojke, men i övrigt var han bäst.
Resultatet blev en etta och en andra placering i unghundsklassen efter fina brossan Qocos men just det var inte så viktigt idag. Det absolut viktigaste var att Dean skulle ta ett steg till att känna sig bekväm och ha roligt, och vi är på god väg!!!
Marco
Sista juni var senast jag uppdaterade bloggen. Det har hänt otroligt mycket sen dess… såklart.
En hemsk sak och flera underbara. Den hemska händelsen var det som gjorde att jag inte längre kände för att blogga, uppdatera hemsidan och även att göra någonting över huvudtaget under en period.
Min underbara Marco var offer för en trafikolycka och lämnade oss plötsligt en dag. Jag har aldrig känt någon så stor smärta tidigare och jag saknar honom fortfarande varje dag. Men jag har börjat kunna se tillbaks på vissa minnen och le så det är ju en utveckling på rätt håll!
Jag ville bara få detta sagt innan jag tar tag i mitt bloggande igen för nu har jag saker att säga igen!!!
Marco, Bedarra Ernst Stavro Blofeld, 2006-12-12 – 2010-08-18
Underbar. Älskad. Saknad.
Don't normally do this...
Jag brukar inte göra detta men mina pojkar fick underbara kritiker på gårdagens utställning så jag måste få skryta lite. Förlåt. / I don’t normally do this but my boys got wonderful reviews at the dogshow yesterday and I wanted to share this with you:
STOKK’s International Dogshow. Judge N. Blanusa, HL:
Marco[Bedarra Ernst Stavro Blofeld]'s critic:
Beautiful representative of the breed. Very sound & of excellent proportions. Excellent bone in excellent condition. Beautifull head proportions. Typical expression. Nice neck & topline. Very well presented. Beautiful typical movement.
Clark[Bedarra Super Soaker]'s critic:
Nice outline. Strong male. Nicelly conditioned. Correct head proportions. Nice neck & topline. Strong in the movement. Compact body with well developed musclemass. Excellent strong feet. Correct angulation. Excellent coat texture. Nice temperament.
Hjälp!!! Vilket är bäst? Berätta!!!
Ibland är jag lite små lustig. Och då menar jag inte med anledning av alla mina urtorra (enligt andra, absolut inte enligt mig själv) skämt utan min meningslösa obeslutsamhet. Jag kan få totalknäpp på vissa små saker som egentligen inte borde vara viktigt alls.
Bevis 1: Under årskurs 7-9 hade jag hemska komplex… för min handstil! Jag ändrade hela tiden och kunde bara inte få till den. Alla andra skrev ju så himla mycket snyggare än vad jag gjorde! Men efter tre års testande, tvivlande och avundsjuka blev jag äntligen nöjd med hur mina välformulerade ord såg ut. Hurra!
Bevis 2: Seriöst min hårfärg? Borde man inte ha en hårfärg som man känner att detta är jag… Jag jag jag till 100 %. Nu är jag så mörk att det nästan är ett svart burr ovanpå mitt huvud. För ett år sedan var jag skrikblond. Wuahahahahaha!
Bevis 3: Vad ska jag bli när jag blir stor? Musikalartist, ekonom, lärare, psykolog, präst, kriminalvårdare… Och när jag äntligen bestämmer mig så går det också åt skogen!
Och nu är jag där igen! Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska ha för någon utställningsdress. Hur löjligt är inte det? Efter 3 år har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för någonting speciellt. Ibland har jag sett rent hemsk ut, se bevisen nedan.
Grått? Många färger?
Svart? Vitt o Grått?
Såååå…. I need help! Vilket alternativ här nedan är bäst för framtida bruk?
Alternativ 1: Ett rutigt litet nummer med svart eller kritstrecksrandig kjol till?
Alternativ 2: Svart dräckt med alternativ som svart skjorta? Svart slips eller något?
En bild säger mer än tusen ord...
Finns jätte fina bilder på Adam, Marco, Clark, Dean och på en massa Husky Bus.
Håll till godo :-D
New photogalleries of the dogs that will be out on the webpage soon.
Wonderful pictures of Adam, Marco, Clark, Dean and a lot of Husky Play.
Have fun :-D
Bedarra Bad Evil Wicked N Mean "Dean"
När jag och Tess var i Norge med Marco och plockade hem hans Norska Championat så hade jag ett intressant samtal tillsammans med Marjut. Lite så där halvspontant frågade hon om jag kunde tänkas vara intresserad av en röd, mycket lovande liten han valp. Hon har ju ett visst hum om min starka förkärlek till de galna, röda huskysarna. Överraskad som jag var lät jag frågan gro ett tag, en-två minuter eller så. Sedan bestämde vi att en liten förbi-titt på vägen hem från Norge i alla fall inte kunde skada. Eller hur…
Trots att Vlad (som den lilla puppysen då hette pga sina underbara huggtänder) var precis lika underbar som alla andra husky-valpar från Bedarra så var det ändå ett läge att fundera över hur jag vill att "framtiden" skulle se ut. Det har känts ett bra tag som om jag antingen var tvungen att gå framåt eller backa när det gäller hundarna: Antingen så drar jag ner på utställnings farande och hundinvesterandet eller så utökar jag det. Så det var absolut en stor fråga. För med undantag från sången så eliminerar hundarna pretty much alla andra chanser till några stora hobbies.
Men, utan att väl egentligen överraska speciellt många, så valde jag att gå framåt. Wuhu! Så jag får helt enkelt lägga min konståkningskarriär på hyllan och avsluta mina virknings-cirklar (eller hur…).
Så, efter lite utdragna förhandlingar, prutande och mindre hot (och jag kan inte säga att det inte förekom vissa personliga påhopp från MRC’s ordförande) har nu Bedarra BAD Evil Wicked N Mean, till vardags kallad Dean, införlivats i min näst-största-husky-flocken-i-Bjärnum-flock.
Happy happy happy!
Lite smått orolig måste jag ju erkänna att jag är: När jag köpte Marco så marknadsfördes han som en snäll kille men att han kunde vara lite besvärlig eftersom han trots allt var en röd pojke. Oki, tänkte jag, en lite större utmaning efter Adam kunde ju vara kul. Marco var ett monster. Ett fullfjädrat(fullpälsat?), viljestarkt, bångstyrigt monster. Men ok: även alldeles underbar. Efter Marco kändes det ju jätte fint att Clark då utlovades vara snäll och lugn som en Cocker Spaniel och att de valparna var de lugnaste som någonsin födds på slott Bedarra. Lugn? Lugn?? LUGN?? Från första ögonblicket Clark och mina blickar möttes var även han ett monster.
Vad är det då jag är orolig över? Dean omtalas inte som snäll… Dean omtalas inte som lugn… Dean benämns redan som ett monster INNAN jag hunnit influera honom. Bjärnum: Be afraid, be very, very afraid… Hihi!
Utställning Norge - Wuhu!!!
Allting började med sömn… några futtiga, löjliga två och en halv timmes sömn. Det var allt jag fick fredag till lördag natt. Sen var det bara till att masa sig in i bilen, fylla kroppen med den första Cola Lighten för helgen (av många) och ge sig ut på vägen upp mot grannlandet Norge. Med mig i bilen hade jag föremålet för resan: Marco. I bagaget hade han endast packat ner sitt "Stor cert" från en tidigare Norge-utställning. Nu var det dags för ett andra försök att plocka nå upp till championtiteln. Försök nr 1 gick mindre bra… Med i bilen hade jag även den underbara, fantastiska och fabulösa Tess, förste hundförare och Cola drickare.
Trots att världen var vit gick resan toppen. Väl framme i Oslo blev det lite mer knivigt. "Vaddå Hellerudsletta vägrar finnas med på korkade GPS-skiten?" Motorväg, motorväg, motorväg… Rebecca: Nej nu tar jag av och kör tillbaks! Therese: Nej en till avfart… Rebecca tar av motorvägen och kör tillbaks. Hittar en mack med en hemskt snorkig norska som vägrar hjälpa och en jätte trevlig norsk säkerhetsvakt som gärna hjälper men som jag knappt förstår ett ord av vad han säger. Resultat: Vi skulle köra fram en avfart till sedan = Framme. Rebecca: Damn it! Therese: Muahahahahahah!
Skynda, skynda, skynda. En liten vit lögn vid ingången om redan inlämnade hundar och vips vi är inne. Byta om, springa lite, borsta Marcos totalt oregerliga päls som på alla sätt vägrar att samarbeta, in i ringen… Allt gick jätte bra. För en gångs skulle så sprang Marco på, han stod så fint så fint och verkade allmänt nöjd med livet.
Hurra! BIR med Cert. Wuhu! One down, one to go.
Eftersom vi inte såg att det fanns en fin uttagsautomat i utställningshallen så körde vi iväg och sightsade lite grann. Jag fick iväg infon om vår bragd till Marcos uppfödare Marjut och hon var precis lika glad som jag. Och ännu bättre skulle det minsann bli för på eftermiddagen, efter en lååååååååååång väntan så var det dags för gruppfinalen. Det var en riktigt trött och slö Marco som masade sig igenom ringen. Jag trodde aldrig att det skulle gå vägen eftersom Marco inte precis visade sig från sin absolut bästa sida. Men! Vi blev minsann utplockade bland de fyra bästa i grupp 4 och placerade oss som Grupp 3:a. Tyvärr fungerade inte min kamera, och Tess’ kameras batteri hade dött så det fanns ingen bild som dokumenterade detta. Men det kommer för evigt att leva kvar i vår "mental picture".
Sen hade vi en spännande upplevelse när vi gissade oss fram till hotellet med hjälp av en mycket förvirrad gps. Hotellet var jätte mysigt och på kvällen fick vi underbar mat och gott vin på den mysiga hotellrestaurangen. Mums!
Dagen efter var det ju ännu mer nervöst för då var det ju bara 1 litet cert kvar att plocka för att nå det där eftertraktade Norska Championatet. Men det fanns ingen anledning till oro för Marco blev BIR och Norsk Champion!!!
Under eftermiddagen placerade vi oss vid ringen med vår absoluta favoritdomare denna helg: Arne Foss. Han var så glad, trevlig och tog sig verkligen tid att titta ordentligt på varje hund. Det gjorde det till en riktig upplevelse att bara vara publik vid ringen. Helt klart 5 toast!
Under eftermiddagen på söndagen var Marco betydligt gladare så han sprang i alla fall med lite mer glädje i ringen. Och i gruppfinalen denna dagen placerade sig Marco igen! Grupp 4:a. Helt otroligt. Inte nog med att jag aldrig tidigare har tagit en gruppplacering med en hund tidigare, jag har verkligen inte tagit två stycken på samma helg! Och en championat. Wow. Det var verkligen en underbar helg.
Hemvägen var liiiite jobbigare än uppresan eftersom vi körde i snöstorm. Hemskt. Och inte ett enda Max hittade vi att äta på så tillslut, vid halv elva på kvällen, fick vi ge upp och äta på MacDonnalds istället. Våga Vägra Äta Max!
Vi tog en liten tur inom Torp Köpcenter och träffade Marjut och Jouni. Med sig hade de lite spännande saker som fick en att verkligen tänka till… Spännande, spännande…
Tusen tack Tess för världens bästa hjälp och wooooooooow!!!
Hunduppdatering
Vi får ha en liten trevlig hunduppdatering nu!
Adam
Adam är nu strax över tre år och har förändrats otroligt mycket det senaste halvåret. Från att ha varit en rädd, orolig och något osocial hund har han nu blivit en (nästan i alla fall) tuff hund som inte är främmande för att sitta och bli klappad en bra stund. Vattnet i duschen skrämmer inte längre livet ur honom och han blir så glad när vi får besök. (Det blir ju matte också… i alla fall när huset är lite städat ;-) ) . Men… ack… Adam har hittat sin stora passion här i livet: gräva massor med trevliga hål i gräsmattan och göra det lika fin som en Herrgårdsost. Han har tur att han är så förbaskat söt, till och med när han har lera i hela huvudet, nävarna i ett nyblivet hål och stirrandes oförstående med ett vinklat huvud på mattes illröda ansikte.
Marco
Han har blivit en så ståtlig hane på två och ett halvt år nu. Lek och bus är någonting man kan nedlåta sig till någon gång då och då, men allra helst ska man ligga i sin soffa och bara pysa av lycka att finnas till. Men om man nu får lov att önska sig någonting skulle det ju vara att matte pysslade om en 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Marco kan inte riktigt förstå vitsen med att de andra två också ska bli klappade, men det går väl an så länge en hand alltid används till att klappa honom. Och! Snart blir Marco pappa till valpar hos Abbaboos Kennel. Tiken är Adams halvsyster Abbaboos Elizabeth Arden. Så om någon kan tänka sig kombinationen Adam och Marco (vilket, ja jag vet, tekniskt sett är rent omöjligt) föreslår jag att ni tittar in där.
Kan inte hjälpa att sörja lite för de stackare som råkar på en röd Marco valp. Hu. Det enda som går att trösta med är att Marco nu är, och förblir, det underbaraste hund man någonsin skulle kunna tänka sig och jag kunde tacka Gud varje kväll för att galningarna på Kennel Bedarra lät just mig få ansvaret för honom.
Clark
Denna 2 åriga hund är fortfarande helt sanslöst tokig. Eller nej, det ordet räcker inte, han är helt enkelt: Crazy. Men på ett glatt och trevligt sätt förstås. Han är bara helt otrolig. När det kommer stackars ovetande, normala icke-husky ägande personer hem till mig kan de inte tro att den hundens energi aldrig någonsin sinar. Detta trots att han far och flyger upponerohitoditoupponerohitoditigen. Det finns ingen som fyller mitt liv med så mycket glädje som den hunden. Från dag 1 (eller ja… om vi ska vara riktigt noooga är det väl snarare dag 55) har han varit en 100 %-ig Rebecca Ovin-hund ;-)
Mina hundar. I love them.
Blekinge KK's Int Utställning - Ronneby
Jag har haft abstinens och visste inte ens om det!
När det gäller hundutställningar så är det något magiskt med hela arrangemanget. Det är något när man anmäler, något när man badar hunden, något när man kommer till den skimrande utställningsplatsen... något med de tio minuterna precis innan ringen börjar, något med att stå där och känna hur hunden (som vanligtvis inte har något till övers för det där med att stå still och vara elegant) lyssnar uppmärksamt, något med att få stressa, springa, glädjas, gråta, retas (och för några ytterst få danskar: smyga ner uglying-piller via bud i konkurenternas vattenskålar) som bara är M A G I S K T.
Och jag har inte ställt ut en hund sen i mars. What?!?!
Men i söndags bar det av till Ronneby. Om jag ska vara helt ärlig så bar det av till Ronneby redan på lördag... men om vi låtsas som att jag var ute efter att åka på lite sightseeing istället för att säga att jag helt enkelt glömt att kontrollera datumet blir det mycket mindre korkat.
Och det var inte en dålig start på mina hundars återupplivade skönhetskarriär. Clark 3:e bästa hane och Marco 4:e bäste hane. (Tack Anna för hjälpen i ringen med Clark!) För ovanlighetens skulle ville jag gärna komma hem lite tidigare än vanligt från utställningen så jag åkte innan finalerna men ta i en titt in på Bedarras hemsida så får ni se hur det gick.
Nu får vi se när nästa utställning blir av. Tyvärr hände det något mindre roligt med min bil i måndags så det kan dröja innan jag är be-hjulad igen. Men jag mår bra. Mer om det när jag är lite mer på topp.
Tack alla för en jätte rolig söndag!!!
Anglayzors härliga träff
Igår var jag och Clark hos Angelica i Blentarp. Anglayzors Kennel hade nämligen en inplanerad kennel-träff som jag bestämde mig för att vi två galningar skulle våldgästa. Men efter att ha jobbat som en toka och inte sovit bra alls under veckan så försvov jag mig. Det visade sig sen att Angelica hade väntat på oss två innan hon påbörjade träningen. Är hon inte underbar?
Vi började dagen med att träna ögonkontakt, stilla sittande och att hoppa på kommando. Även om jag och Clark båda två var en smula distraherade (jag av mina tankar och Clark av alla miljarders,miljoner hanhundsdofter) så lyckades vi ta oss igenom en del av övningarna utan att skämma ut oss totalt. I alla fall så intala vi oss det. Ja ja, vad man inte visar har ingen ont av... eller hur var det nu?
Det blev i alla fall en mycket trevlig träff med minst sagt intressant folk och en hel drös underbara hundar (oooooh Goooooliath... sötaste av alla såklart). Jag hoppas det blir fler huskyträffar snart. Vi borde ha ett rullande schema! Jag kan ha en träff i hundrastgården, mitt andra hem.
Efter besöket hos Angla. o co. så tog vi en tur till Sövde. Där fick vi träffa mamma, bror, mormor och moster. Och Clark fick träffa en massa katter. Mormor bjöd på kinamat. Clark åt katt. Nästan.
