Beccinam

Jag vill ju göra det mesta för att mina hund-älsklingar ska ha det så bra som möjligt. Så nu i helgen åkte jag ut till min och mina syskons sommarstuga nere vid havet. Hundarna satte jag fast i vars en spårlina så att de kunde göra bäst de ville, alltså en blandning av leka, sova och dricka. För att göra allt mer spännande bestämde sig universum för att sända en massa lågt flygande fjäderfän runt om oss vilket naturligtvis medförde att det flög Adamar och Marcosar åt både höger och vänster. Naturligtvis trasslade sig båda in i ömsom varandra, ömsom träd/buskar/stolpar/grästuvor. Efter att väl ha rett upp deras trassel ett par tusen gånger blev det så olyckligt att det blev jag som stod mitt i "orkanens öga" (läs: mitt i trasslet, utan minsta vetskap). Upp flög en fågel, iväg for Adam och Marco duon, linorna drogs åt runt mina fötter, jag föll och fann till min förskräckelse att det på ena foten dragits upp ett stortstort och djuptdjupt sår. Hundarna förstod naturligtvis att enda anledningen att jag låg där på marken var för att busa med dem så där låg vi, mitt i trasslet: två överlyckliga huskys, en storgråtande matte och en massa, massa spårlina. Kan livet bli bättre?

Jepp det kan det. Efter att i två dagar haft beskyddande plåster om såret blev jag igår tvungen att inse faktum: inte en chans att det någonsin läker om det aldrig får bli "fritt". Så sedan igår lever jag nu med noll skydd på såret och jag kan berätta att det gör förbaskat ont! Hela foten är svullen, Lasse skrattar när jag linkar runt och tycker väl att jag överdriver, och hundarna trampar gång, på gång, på gång, på mitt ömmande sår. Ajsingbajsing... suck. 

Ja ja, det kunde varit värre. Jag kunde ju ha varit Magnus Hedman.