Beccinam

I fredags  var det en oerhört rolig dag för vår lilla familj, och speciellt för mig och Clark. På Långfredagen tog jag pause i kyrkokörens hektiska påsk-schema och åkte upp till en inofficiell utställning i Växjö med Clark. Det blir inte lika mycket farande med honom när han är valp som med Marco på utställningar, dels för att det faktiskt inte finns lika många men dels även för att jag inte tror att Clark behöver lika mycket träning som valp. Bara jag lär mig hur han fungerar i ringen.

Det är någonting som jag verkligen kommer att sakna när vi inte har valp längre (jag vägrar bestämt att ha ännu en valp innan Clark är minst 2 år gammal!) och det är detta att lära en valp hur den ska uppföra sig i ringen. Inte för att Marco är klar nu, nej nej, det är långa vägar tills han är lika duktig som pappa-Espen, men jag kan i alla fall räkna med att han gör som jag vill i rasringen (final tävlingar däremot... hmm... inte tillräckligt med tålamod i honom ännu. Han är trots allt bra strax över året. Fortfarande tonåring ju).

Tillbaks till utställningen. I full-on snöstorm körde jag och Clark upp till Växjö (smått försenade eftersom jag ju tvunget skulle se klart ett avsnitt av Supernatural innan jag körde). Det var ju en super rolig resa. 50 km/h minst halva vägen. Ur-roligt. Men vi kom fram i lagom tid ändå.

Clark var nr 15 ut i ringen (älskar inofficiella utställningar för de börjar nästan alltid kl 10 vilket ger en extra timme i sängen). Jag förstod inte alls varför Clark inte ville uppföra sig när vi var inne i ringen. Med undantag från när vi sprang runt framför domaren så var det verkligen inte samma valp som jag hade haft med mig i Hässleholm några veckor tidigare. Men, trots Clarks ovilja att stå fint son en lydig, väluppfostrad Bedarra valp (yeah right :-P ), så fick han HP och blev därmed BIR-valp. (Konkurancen var verkligen enorm med 0 andra Siberian Husky valpar anmälda). Så det blev bara till att vänta... och vänta... och vänta. När mina fingrar blivit blå av kylan i det helt oisolerade ridhuset så gav jag upp, tog Clark och allt stöldbegärligt och rusade ut till bilen. Vi körde sedan en runda in till Växjö bara för att få lite värme. När vi kom tillbaks till ridhuset hade minst två timmars väntan raderats och det var ganska snart vår tur att gå in i ringen i BIS-valp finalen.

Jag började fundera över vad jag gjort för fel i ringen då Clark vägrat lyda mig. Kom fram till att jag varit på tok för vek. Jag hade helt lämnat hjärnan hemma och försökt ställa Clark som jag ställde Marco som valp. Istället testade jag nu att vara mer bestämd och ta lite mer kontroll över honom, säga ifrån när han inte gjorde som jag ville (vilket aldrig hade fungerat på Marco för en sekund. Han hade börjat diva sig direkt!). Helt plötsligt var den väluppfostrade valpen från Hässleholm tillbaks. Tänk vad lite/för lite tankeverksamhet kan fixa/ställa till med!

När vi väl stod på förhandsgranskningen så kändes det som att domaren knappt tittade på oss. Men det är jag van vid vid det här laget. Man känner alltid så (tyvärr har man allt för ofta rätt...). Men den här gången hade jag fel. Lite kruxigt var det inne i ringen då vi placerats i nummer ordning och inte i "springer-fortast-ordning". Så Clark han väl ta fyra och ett halvt steg innan han var uppe i gumpen på nästa hund. Jag försökte vänta in så mycket jag vågade utan att få sura blickar men det verkade fungera för vi blev utplockade bland de fem bästa.

Snabb som bara den ställde jag mig först (alla de andra hundarna var långt ifrån lika snabb-springande som lille Clark) så äntligen fick Clark chansen att visa vilken skönhet han var/är.

Dags för placerings-utplockning. Och dags för Clark att, som Lasse säger "trycka tidningen". Mer säger vi inte om det mer än tacktack till den snälla människan som gav oss en påse.

Plötsligt var det bara vi och en till valp kvar i ringen. Efter ett ärevarv gav domaren mig en rosa rosett. Utan högtalare och kommentarer var jag tvungen att titta på rosetten för att se hur vi placerat oss: BIS-valp 1:a!!!!!!

Jag kan aldrig förklara hur härligt det kändes att ha vunnit allt. Det var helt otroligt. Det får vi göra om Clark :-D

(Naturligtvis så ska livet vara så taskigt att detta händer den enda gång jag åkt på utställning ensam. Så inga bilder finns det. Men vad gör det?)