Beccinam

Sista juni var senast jag uppdaterade bloggen. Det har hänt otroligt mycket sen dess… såklart.

En hemsk sak och flera underbara. Den hemska händelsen var det som gjorde att jag inte längre kände för att blogga, uppdatera hemsidan och även att göra någonting över huvudtaget under en period.

Min underbara Marco var offer för en trafikolycka och lämnade oss plötsligt en dag. Jag har aldrig känt någon så stor smärta tidigare och jag saknar honom fortfarande varje dag. Men jag har börjat kunna se tillbaks på vissa minnen och le så det är ju en utveckling på rätt håll!

Jag ville bara få detta sagt innan jag tar tag i mitt bloggande igen för nu har jag saker att säga igen!!!

Marco, Bedarra Ernst Stavro Blofeld, 2006-12-12 – 2010-08-18

Underbar. Älskad. Saknad.

Jag brukar inte göra detta men mina pojkar fick underbara kritiker på gårdagens utställning så jag måste få skryta lite. Förlåt. / I don’t normally do this but my boys got wonderful reviews at the dogshow yesterday and I wanted to share this with you:

STOKK’s International Dogshow. Judge N. Blanusa, HL:

Marco[Bedarra Ernst Stavro Blofeld]'s critic:
Beautiful representative of the breed. Very sound & of excellent proportions. Excellent bone in excellent condition. Beautifull head proportions. Typical expression. Nice neck & topline. Very well presented. Beautiful typical movement.

Clark[Bedarra Super Soaker]'s critic:
Nice outline. Strong male. Nicelly conditioned. Correct head proportions. Nice neck & topline. Strong in the movement. Compact body with well developed musclemass. Excellent strong feet. Correct angulation. Excellent coat texture. Nice temperament.

Ibland är jag lite små lustig. Och då menar jag inte med anledning av alla mina urtorra (enligt andra, absolut inte enligt mig själv) skämt utan min meningslösa obeslutsamhet. Jag kan få totalknäpp på vissa små saker som egentligen inte borde vara viktigt alls.

Bevis 1: Under årskurs 7-9 hade jag hemska komplex… för min handstil! Jag ändrade hela tiden och kunde bara inte få till den. Alla andra skrev ju så himla mycket snyggare än vad jag gjorde! Men efter tre års testande, tvivlande och avundsjuka blev jag äntligen nöjd med hur mina välformulerade ord såg ut. Hurra!

Bevis 2: Seriöst min hårfärg? Borde man inte ha en hårfärg som man känner att detta är jag…  Jag jag jag till 100 %. Nu är jag så mörk att det nästan är ett svart burr ovanpå mitt huvud. För ett år sedan var jag skrikblond. Wuahahahahaha!

Bevis 3: Vad ska jag bli när jag blir stor? Musikalartist, ekonom, lärare, psykolog, präst, kriminalvårdare… Och när jag äntligen bestämmer mig så går det också åt skogen!

Och nu är jag där igen! Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska ha för någon utställningsdress. Hur löjligt är inte det? Efter 3 år har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för någonting speciellt.  Ibland har jag sett rent hemsk ut, se bevisen nedan.

  
          Grått?               Många färger?

 
   
   Svart?              Vitt o Grått?

Såååå…. I need help! Vilket alternativ här nedan är bäst för framtida bruk?


Alternativ 1: Ett rutigt litet nummer med svart eller kritstrecksrandig kjol till?

Alternativ 2: Svart dräckt med alternativ som svart skjorta? Svart slips eller något?

Vi får ha en liten trevlig hunduppdatering nu!

Adam

Adam är nu strax över tre år och har förändrats otroligt mycket det senaste halvåret. Från att ha varit en rädd, orolig och något osocial hund har han nu blivit en (nästan i alla fall) tuff hund som inte är främmande för att sitta och bli klappad en bra stund. Vattnet i duschen skrämmer inte längre livet ur honom och han blir så glad när vi får besök. (Det blir ju matte också… i alla fall när huset är lite städat ;-) ) . Men… ack… Adam har hittat sin stora passion här i livet: gräva massor med trevliga hål i gräsmattan och göra det lika fin som en Herrgårdsost. Han har tur att han är så förbaskat söt, till och med när han har lera i hela huvudet, nävarna i ett nyblivet hål och stirrandes oförstående med ett vinklat huvud på mattes illröda ansikte.

Marco

Han har blivit en så ståtlig hane på två och ett halvt år nu. Lek och bus är någonting man kan nedlåta sig till någon gång då och då, men allra helst ska man ligga i sin soffa och bara pysa av lycka att finnas till. Men om man nu får lov att önska sig någonting skulle det ju vara att matte pysslade om en 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Marco kan inte riktigt förstå vitsen med att de andra två också ska bli klappade, men det går väl an så länge en hand alltid används till att klappa honom. Och! Snart blir Marco pappa till valpar hos Abbaboos Kennel. Tiken är Adams halvsyster Abbaboos Elizabeth Arden. Så om någon kan tänka sig kombinationen Adam och Marco (vilket, ja jag vet, tekniskt sett är rent omöjligt) föreslår jag att ni tittar in där.

Kan inte hjälpa att sörja lite för de stackare som råkar på en röd Marco valp. Hu. Det enda som går att trösta med är att Marco nu är, och förblir, det underbaraste hund man någonsin skulle kunna tänka sig och jag kunde tacka Gud varje kväll för att galningarna på Kennel Bedarra lät just mig få ansvaret för honom.

Clark

Denna 2 åriga hund är fortfarande helt sanslöst tokig. Eller nej, det ordet räcker inte, han är helt enkelt: Crazy. Men på ett glatt och trevligt sätt förstås. Han är bara helt otrolig. När det kommer stackars ovetande, normala icke-husky ägande personer hem till mig kan de inte tro att den hundens energi aldrig någonsin sinar. Detta trots att han far och flyger upponerohitoditoupponerohitoditigen. Det finns ingen som fyller mitt liv med så mycket glädje som den hunden. Från dag 1 (eller ja… om vi ska vara riktigt noooga är det väl snarare dag 55) har han varit en 100 %-ig Rebecca Ovin-hund ;-)

Mina hundar. I love them.

Jag har haft abstinens och visste inte ens om det!

När det gäller hundutställningar så är det något magiskt med hela arrangemanget. Det är något när man anmäler, något när man badar hunden, något när man kommer till den skimrande utställningsplatsen... något med de tio minuterna precis innan ringen börjar, något med att stå där och känna hur hunden (som vanligtvis inte har något till övers för det där med att stå still och vara elegant) lyssnar uppmärksamt, något med att få stressa, springa, glädjas, gråta, retas (och för några ytterst få danskar: smyga ner uglying-piller via bud i konkurenternas vattenskålar) som bara är M A G I S K T.

Och jag har inte ställt ut en hund sen i mars. What?!?!

Men i söndags bar det av till Ronneby. Om jag ska vara helt ärlig så bar det av till Ronneby redan på lördag... men om vi låtsas som att jag var ute efter att åka på lite sightseeing istället för att säga att jag helt enkelt glömt att kontrollera datumet blir det mycket mindre korkat.

Och det var inte en dålig start på mina hundars återupplivade skönhetskarriär. Clark 3:e bästa hane och Marco 4:e bäste hane. (Tack Anna för hjälpen i ringen med Clark!) För ovanlighetens skulle ville jag gärna komma hem lite tidigare än vanligt från utställningen så jag åkte innan finalerna men ta i en titt in på Bedarras hemsida så får ni se hur det gick.

Nu får vi se när nästa utställning blir av. Tyvärr hände det något mindre roligt med min bil i måndags så det kan dröja innan jag är be-hjulad igen. Men jag mår bra. Mer om det när jag är lite mer på topp.

Tack alla för en jätte rolig söndag!!!

Igår var jag och Clark hos Angelica i Blentarp. Anglayzors Kennel hade nämligen en inplanerad kennel-träff som jag bestämde mig för att vi två galningar skulle våldgästa. Men efter att ha jobbat som en toka och inte sovit bra alls under veckan så försvov jag mig. Det visade sig sen att Angelica hade väntat på oss två innan hon påbörjade träningen. Är hon inte underbar?

Vi började dagen med att träna ögonkontakt, stilla sittande och att hoppa på kommando. Även om jag och Clark båda två var en smula distraherade (jag av mina tankar och Clark av alla miljarders,miljoner hanhundsdofter) så lyckades vi ta oss igenom en del av övningarna utan att skämma ut oss totalt. I alla fall så intala vi oss det. Ja ja, vad man inte visar har ingen ont av... eller hur var det nu?

Det blev i alla fall en mycket trevlig träff med minst sagt intressant folk och en hel drös underbara hundar (oooooh Goooooliath... sötaste av alla såklart). Jag hoppas det blir fler huskyträffar snart. Vi borde ha ett rullande schema! Jag kan ha en träff i hundrastgården, mitt andra hem.

Efter besöket hos Angla. o co. så tog vi en tur till Sövde. Där fick vi träffa mamma, bror, mormor och moster. Och Clark fick träffa en massa katter. Mormor bjöd på kinamat. Clark åt katt. Nästan.

Så snabbt roliga saker kan vara över. Fridha och jag åkte till huvudstaden fredags eftermiddag och var hemma igen lördags kväll. Med 11 timmars total bilkörning på schemat så borde det bli en riktigt dryg resan. Men vips så var vi i sthlm, vips så hade vi hittat hotellet, sovit, ätit frukost, vips så var hundarna ställda och slutligen vips så var vi hemma igen. Hur gick detta till?

I en fullproppade bil med fyra hundar, packning, två töser och julmusik/Mamma Mia så for vi upp (enigt hastighetsbegränsningarna förstås!) till Stockholm. Vi stannade några gånger och lät hundarna vara naturligt knäppa över att få markera in helt nya områden! Och det blev Burger King och annat gott. Mums!

Hotellet hittade vi efter endast en enda felkörning, som visade sig vara exakt samma felkörning jag gjort alla gånger jag kört i Stockholm! Underligt.

Hotel Västberga har de underbaraste sängarna i hela Sverige! Wow. Jag ville knappt sova utan bara ligga och halvslumra och njuta över hur skönt det var. Men sov gjorde jag, vaknade och åt frukost!

Själva utställnignen gick mycket bra. För en gångs skull lyckades jag stänga av all nervositet och bara koncentrera mig på Marco och att få honom att framstå i ett bra ljus. Och det gick vägen med ett CK. Tror det hade att göra med att min "luckycharm"-Mia kom och hejade på oss under tävlingen. Clark blev proffs-handlad av Jouni till ett välförtjänt andra CK. I Göteborg ska jag nog ta hand om lillkillen själv dock. Måste ju ta alla chanser till träning nu. Låt dem bara snälla, snälla behålla pälsen till efter den 6 Januari 2009!

Både Marco och Clark blev oplacerade i bästa hane klassen men det gör såklart ingenting. Sötnosar.

Hemresan gick på ett litet kick, förutom att någon glömde att tanka trots att lampan lös. Men genom att köra i 45 km i timmen och med hjälp av farthållaren lyckades vi ta oss till närmaste mack. Precis. Vilken pärs!

Ack Fridha för mesta och bästa sällskapet i helgen!!!

I söndags så åkte jag och Clark den för ovanlighetens skull ganska korta resan upp till Växjö för att som vanligt slå världen med häpnad över hur vackra vi Bjärnums-bor är. Yeah right. Eftersom jag sett fram emot den här utställningen i flera veckor nu, dels för att det var ett tag sedan jag var på en officiell utställning med någon av hundarna och dels för att jag själv har tränat en massa på allt nytt jag lärt mig, så flög tiden i bilen fram. Och den här gången behvövde jag inte ens köra vilse. Tiotusen tack pappa och Katarina för världens bbbästa julklapp: Min GPS!

En bur, en stol, en väska och en vattenskål plus en hund kan ju inte vara för mycket att bära/leda några hundra meter. Tänk det kan det visst. Stolen tappade jag, hunden for åt precis alla håll, vattenskålen bråkade, väskan var tung och buren var hemsk. Så med djup frustration över min situation började jag leta efter "vår ring" som vägrade infinna sig. Men tillslut hittade jag ett känt, danskt ansikte vid ringen där vi skulle vara och sakta men säkert dök det upp fler kända ansikten: danska, svenska, finska och från rymden.

Jag fick upp buren och efter en liten tvist fick jag även in en Clark i den också. När jag höll på att plocka med alla mina miljoner viktiga och oviktiga saker i en salig blandning så kände jag plötsligt hur det brände till så intensivt i ryggen av smärta att det för en kort sekund svartnade för mina ögon. Efter det kunde jag knappt röra mig som en normal människa så att ställa Clark själv kom inte alls på frågan.  Så Jouni fick hoppa in samtidigt som Ayoe kunde ta sig ordentligt med tid till att retas för mina invalid rörelser. Men allt slutade gott med ett Ck för Clark, bästa hane 4:a och en strålande insats av den lille gossen (Clark, inte Jouni... även om hans insats som vanligt var exemplarisk ;-) ).

Trots en mycket öm och stel rygg så blev dagen jätte trevlig men härligt sälskap och bra resultat!

Uppdatering! Efter en helg som den som just varit vore det synd och skam att inte skriva någonting. Hemsidan bråkar och har sig så jag har gett upp. Detta innebär att förändringar kommer ske inom viss framtid. Till dess sker 99 % av uppdateringarna här i bloggen istället för hemsidan!

Kennelträff för kennel Bedarra och kennel Noven

Lördag:

5:00 a.m

Så här dags ringde min lilla alarmklocka, som självklart inte är en riktig klocka utan en mobil och som har den underbara funktionen "snooze". Halv sex bestämde jag mig för att nej, nu får det vara nog med 9-minutrars-snooze och gick äntligen upp.

Skynda, skynda, skynda. Packa bilen. Komma på en massa saker som man kommer att glömma. Puss på hundarna. Packa om saker i bilen för att få plats med tältet jag glömt lägga in. Väcka sambon. Ge hundar mat, rasta hundar, släppa in dem i bilen. Fundera ut vad man glömt. Sätta sig i bilen, starta och stänga av. Springa in och hämta bajspåsar. Starta bilen igen. Komma på hundgodis. Hämta och kör äntligen iväg. Kurs: Backamo, Ljungskile.

Det har känts som om det aldrig skulle bli den 20-21 september men äntligen så var det dags. Vi körde i tre timmar med fullproppad bil och stannade bara kort för att köpa på oss frukost och lunch. För en gångs skull körde vi inte vilse ett enda dugg utan lyckades snabbt ansluta oss till den underbara Novens-och-Bedarra-skaran. Vi träffade massor av härliga hundar och vänner, och Lasse fick äntligen träffa ett par personer som han hört så mycket om men inte fått träffa. Men nu är det fixat.

Maria, Marjut och Jouni hade fixat en massa oorganiserat-så-kallat-organiserat-prova-på-stationer med agility, lydnad, drag, klicker och (min absoluta favorit) utställningsträning. Vi var trötta när klockan närmade sig fyra men om det fanns några hjärnceller kvar att fylla med info så lyckades organisatörerna med det! (M-R-K /Mobba Rebecca Klubben/ skulle säkert ha ett himla bra pisk-snärts-svar på det och ifråga sätta på användandet ordet hjärnceller kopplat till mig. Vilken tur att detta är min blogg!).

Mitt i allt detta överösande av hund-praktik hans det även med fika, lunch, skvaller, hundbus/mys, shopping och en av Marjut ihop knåpad tipsrunda vilket fick hjärncellerna (ja Jouni, jag har dem!) att hoppa och krumbukta sig. Men, tillslut blir man så hungrig att inte ens en räksallad från shell kan bota ens hunger. Då får man ta bilen till Ljungskile och köpa riktig hederlig svensk snabbmat. Bara det att det blev Pizza... och att det tog 35 minuter att baka den! What??? Vilken tur att jag och Kristin (en av dessa underbara människor som var på träffen och som är så otroligt smart att ha en Siberian Husky) var förståndiga nog att förse oss med Öl/Cider. Agneta och Ayoe, som också "fick" följa med på matinköpen samtidigt som pojkarna (nu inte menandes mina fyrbenta pojkar) Lasse och André stannade hemma med vovvarna, såg lite svaga ut när vi väl vandrade tillbaks mot bilen.

När vi, något försenat, återslöt oss till det övriga gänget så blev det kaffe och en fantastisk frågestund med Maria. Jag kan ärligt säga att jag lärde mig mer den kvällen än under alla kurser jag någonsin gått. Tillsammans! Så tack, och Du borde vara på TV!

Alla, utom möjligen jag, var dödströtta vid tio och huset var dött klockan elva. Men jag somnade tillslut, drömmandes om vad dag 2 skulle kunna bära med sig.

Söndag:

Jag visste att om jag väl lät mig själv vakna till, ens en pytte liten bit, så skulle det vara kört och jag skulle inte kunna somna om. Och visst, klockan fem vaknade jag... Och kunde inte somna om! Men fick ligga i halvslummer några timmar till för att Lasse också skulle vakna. *Snark, snark, snark*.

Men tiden gick, vi åt frukost och undertiden så busade Marco och Vappu köket och hade det hur kul som helst. Egentligen hade nog Marco allra helst velat bo i ett hus tillsammans med en massa flickor. För visst är Adam och Clark hans flock och han accepterar dem. Men när han får chans att leka med en tik finns det inte längre några spår av lille "Märdinand" som bara vill sitta vid våra fötter, bli klappad och lukta på blommorna. Det är bus och 150 km/h som gäller! Men han får stå ut med att bo bara med andra pojkar och träffa flickor... när det är speciella tillfällen. Som Alla Hjärtans Dag och sådär. Vi är inte helt omöjliga.

Dagordningen inleddes med ett instruktivt bad-fön-och-grooming pass utfört av, vem annars (?), Jouni. Det är så härligt att vara bland så många hundmänniskor: man kan inte undgå att lära sig något, även om man försöker. Så nu är Lasse så pass utbildad att han kan få sköta fönen... ibland... kanske. Som paus-underhållning så sjöng jag en liten låt får att, ja, underhålla. Alltid lika kul att få chans att ta ton.

Det stora på söndagen var klart att organisatörerna förgyllt helgen med att Liz-Beth Liljeqvist kom att döma de tre raserna Akita, Shiba och Siberian Husky i en alldeles speciell inofficiell utställning. Under lördagens utställningsträning fick man ju mängder av råd, både allmänna och specifika om just sin egen hund. På själva utställningen så ställdes alla hanar i respektive raser samtidigt. För oss betydde det att Marco och Clark skulle in i ringen samtidigt. Jag fick då hitta en stand-in-handler till Clark och där ställde Agneta upp som en räddande ängel. Och hon visade Clark super bra, fast vem var förvånad över det egentligen??? Till råga på allt så slog Clark storebror (dock mer riktigt hans farbror) Marco och blev sedermera BIM mot Maggan, ställd av stjärnskottet André. Våra underbara huskysar slog sig sedan vidare i konkurrensen och Clark tog hem titeln BIS-bim, och team Maggan-André vann rubbet: BIS! Vilket avslut på den perfekta kennelträffen!

Men! Jag höll på att glömma något av det roligaste! Vem tror ni vann tipspromenaden? Jepp: JAAAAAAAAAAAAAG... och Lasse :-P. Hihi. Som pris fick vi en klövjeväska som ska testas inom en mycket snar framtid.

Dags för hemfärd, trötta men glada. Det har verkligen varit den perfekta hundhelgen som kan göras igen... och igen... och igen... och...

Tusen tack till Maria, Jouni och Marjut! Till gänget från Kungsör och till Ayoe! Och till alla er andra som var med och gjorde träffen fantastisk!

// Rebecca, Lasse, Adam, Marco och Clark!