Beccinam

          För att ta vara på det mulna vädret och min lediga dag så planerade jag att ta ut alla tre vovvarna på cykelturer. För övrigt så lyckades jag faktiskt att förverkliga de planerna plus en lång promenad fram och tillbaks till affären med Adam. Detta var dock efter ett hisnande äventyr som jag inte vill uppleva någon dag snart igen.

          Av någon anledning så var hundarna helt hysteriska när jag skulle ta ut Clark på sin cykeltur. Så klart försökte jag hålla de andra hundarna inne. Marco lyckades smita ut och jag la ner all min kraft och viljestyrka i att hålla Adam på insidan. Jag visste att om han lyckades ta sig ut så skulle jag få spendera resterande delen av dagen att leta efter hundar i Bjärnum. Detta blev nästan verklighet. Jag fäste Clark i trappräcket och försökte få Marco att följa med mig in igen. När jag såg honom nära på flyga ner för uppfaten och över stora vägen så frös jag nästan till is. En sekund senare vaknade jag upp igen och rusande, vrålande för full hals, efter min röda galning.

          Trots att jag ropade och sprang så fanns han ingenstans. Men så hörde jag hur en hund kom springande bakom mig på skogsvägen och jag kände hur hela min kropp slappnade av. Men... fel färg!!! Clark!!!!!!!!!! (Jag upptäckte senare att Clark har en fantastisk förmåga att slingra sig ur en dragsele på mindre än en halv minut.) Så det var bara att skynda tillbaks med Clark och få in honom i hundgården.

          Strax där efter så kom Marco hem och balansen var återställd. Men jag hade aldrig förlåtit mig själv om någonting hade hänt någon av dem. Idealt hade ju varit att få upp en mindre inhägnad på framsidan så hade jag kunnat släppa ut dem direkt från vardagsrummet. Men det får vänta ett tag till.